Orkar inte förklara mer, orkar inte riktigt känna allt längre..

Jag vet att jag känner för mycket, tänker för mycket och tar in för mycket av allt. Det är bara sån jag är som person..

 

Är för djup och själslig som person tar in av allt och alla. Är för öppen för andras känslor och mående. Har försökt stänga av och koppla i från. Men jag har såna känselspröt som känner av precis allt.

 

Och nej jag klarar inte av när det för mycket omkring mig. Stress och kaos. Måste ha ordning och reda annars fungerar jag inte. Jag förstår att många inte förstår sig på mig..

 

Att jag blir så lätt ledsen, arg och irriterad. Nej jag tål tyvärr inte mycket. Jag förstår att många ser mig som alldels för överkänslig. Och att många inte förstår att jag kan deppa ihop för ingenting ibland. 

 

Men jag som sagt det är för jag tar på mig allt. Känner av allt, tar på mig andras problem som inte är mina. För att jag känner och ser allt hos andra mer eller mindre. Och vill alltid hjälpa och göra rätt för mig. Särskilt de som är närmast. 

 

Jag försöker ändra på mig och bli bättre. Och hjälper inte lika mycket längre. Jag finner ingen balans heller i allt. För jag blir så himla fort trött och dränerad av detta..

 

Blir helt mentalt slut av alla intryck, tankar och känslor en längre tid.. Jag begär att ingen ska förstå mig men så här fungerar jag. Jag orkar inte lika mycket som alla andra. 

 

Jag önskar jag vore starkare och kunde klara av mer än vad jag gör och tro mig jag har försökt. Och har försökt hitta lösningar och svaren i mig själv. Men är för avstängd. För allt annat runt omkring mig tar över mig. 

 

Jag är som en svamp och jag måste torka upp för att fungera igen.. Och detta pågår så här hela tiden, varje dag, varje månad och varje år får jag börja om..

 

Jag önskar jag vore en annan person många gånger.. Nån som inte är så här och fungerar mer normalt.och klarar av mer än jag..

 

Men just nu är så jag fruktansvärt trött på mig själv och känner mig så totalt misslyckad och värdelös..

 

Jämför mig för mycket av alla andra. Och det hur mycket andra klarar av som jag inte gör.. Och då beter jag mig därefter. Är ingen snäll person, kan vara alldels för hård och säga saker som inte är särskilt snälla. Och då mår msn ju ännu sämre när man sårar andra. 

 

Jag är ingen ängel precis. Känner mig som en bortskämd tonåring som aldrig växer upp, vilsen och blir beroende av andra.. Nej usch tål inte mitt eget beteende det är så egoistiskt och omoget. Hittar bara fel i alla andra. 

 

Men jag tycker ju inte om mig själv direkt och har aldrig gjort det. Ser ju ner på mig själv. Har ett sånt självhat i mig själv. Och såna höga krav. Perfektionist fast jag inte ens vill vara det. Men det är väl det enda sättet jag tror att jag duger om jag gör allting perfekt och kommer ihåg allt. 

 

Och hjälper alla andra då är jag nånting iaf. Då blir jag sedd och omtyckt och då duger jag i andras ögon. Då är jag nånting som får synas och höras.. 

 

Jag säger ifrån men inget hjälper helt. Jag är inte mesig heller eller tar allt det gör jag verkligen inte. Jag kan bli riktigt arg och vara jävligt hård. Men gör det på fel sätt. Men har försökt att nå mina närmaste på olika sätt men det har inte helt funkat. 

 

Men jag står upp för mig själv ändå trots allt. Men inuti är jag väldigt svag och har taggarna utåt. Försöker skydda mig från omvärlden.. Kan som sagt inte acceptera mig helt för den jag är..

 

Men vet inte längre hur jag ska ändra på mig längre.. Eller acceptera mig själv. Eller känna att jag duger.. Kan vara så jäkla stark också men låter den där lilla djävulen vinna så ofta..

 

Så mycket jag vill och så mycket jag borde lyssna på egentligen. Men det går inte in.. Vet inte vad jag vill med livet. Men detta handlar om hitta balans igen och träna igen göra det jag mår bra av som jag knappt orkar längre igen.. 

 

Men dag vänder det väl..