Sanningen hur man egentligen känner och bli och vara mamma

Ja för det första så är det inte helt som man tror, det är en stor omställning och inte så man har föreställt sig riktigt..

 

Trodde inte helt jag skulle känna så här faktiskt, hormoner, känslor och tankar går om vartannat nu..

 

Ibland vet jag inte ens om det var detta jag ville? Jag älskar mitt barn❤Det är inte det men ibland känns det bara så övermäktigt och ensamt på nå vis och det känns bara som man gör fel och inget blir rätt..

 

Man har lixsom ingen aning om nånting, vissa dagar vet jag inte ens om jag orkar att vara mamma och särskilt nu, visst jag är 34 år men jag känner mig så mycket yngre och oerfaren..

 

Känner mig lixsom inte helt tillfreds med detta och vet inte ens hur saker och ting blir och vad vill jag ens? 

 

Hur kommer saker ens bli? Kommer jag starta med något och kommer jag klara detta själv? Jag vet att jag har stöd av Kjell men han behöver göra sitt och ha sitt liv o.s.v. Kan inte begära allt av honom och ingen annan heller för dem delen men jag är så himla osäker i mig själv och särskilt nu..

 

Nej detta är inte alls lätt och är nog ännu mer förvirrad nu, jag har alltid varit så rädd och bli mamma och det stora ansvaret det innebär..

 

Har alltid varit gammal i själen men ung i sinnet och jag känner mig inte typiskt vuxen eller en typiskt mamma har lixsom inte velat bli mamma helt för att det har skrämt mig så mycket och det har vart samma körkort, det sitter som en jäkla spärr i mig, så rädd och göra fel, vill lixsom hellre fly..

 

Visst jag har vuxit som person på många sätt och vis är mer självmedveten och ärlig mot mig själv och öppen o.s.v. men det finns så många bitar jag behöver jobba på och övervinna vilket jag vet men en del av mig vill bara fly och skita i allt men jag vet att det inte går eller att jag inte kan det..

 

Men som sagt jag hoppas att detta blir bättre och att jag kommer klara allt bättre framöver och övervinna detta och ta ett steg i taget och hoppas allt faller på plats till slut❤